lekstorpbok.blogg.se

Stjärnorna kallar handlar om en person som åkt ut i rymden för att leva sitt liv där. Man får ta del av hans tankar om relationen med hans far som absolut inte ville att han skulle lämna jorden, men det gjorde han ändå. Fadern och sonen verkade ha svårt att förstå varandra. Fadern hade svårt att stödja sonens livsbeslut och sonen hade svårt att förstå varför fadern lade sig i. Men tänk om sonen själv skulle befinna sig i samma sits?

Novellen utspelar sig på en rymdstation. Det är nyår och millenniumskuift (2000). Jag drar den här slutsatsen på grund av att de pratar om att ett sekel och millennium går mot sitt slut. Han spekulerar även kring vad som kommer att hända de nästa hundra åren som börjar med 2 0.

Det finns ytterst lite miljö- och personbeskrivningar i denna novell. Man får veta att det är en far som är döende och en son. De har problem med att förstå varandra och sonen har även en egen son. Huvudpersonen, den första sonen, befinner sig på en rymdstation när historien börjar. Från rymdstationen kan han täcka för jorden med sin hand. Mer än så får man inte veta.

Jag skulle inte påstå att novellen är lättläst, den ligger på en relativt svår nivå. Det är svårt att sätta ord på vad det är med texten som gör den svårläst. Jag tror att det är adjektiven och metaforerna. Som du kan se i urklippet nedan är ingenting framlagt på ett alldagligt sätt.

 Språket är väldigt målande och poetiskt, mycket särpräglade adjektiv, sådana som man inte använder så ofta. Det är inte ord som dyker upp i huvudet i första hand, utan de kräver lite tid och eftertanke. Varje ord känns som att det är valt med omsorg och på ett taktiskt vis för att passa sammanhanget.

 Nere på jorden lider det tjugonde seklet mot sitt slut. När jag blickar ut över det natthöljda klotet som skymmer stjärnorna, kan jag se ljusen från hundratals vakande städer, och i vissa ögonblick önskar jag att jag kunde vara bland de folkmassor som nu sjungande väller genom gatorna i London, Kapstaden, Rom, Paris, Berlin, Madrid. Ja, jag kan se dem allihop på en gång där de lyser som eldflugor på den mörka planeten. Midnattslinjen klyver nu Europa.

 Detta gör att texten är väldigt rolig att läsa, man sugs in i den. Det var nästan som att bli hypnotiserad. Medan jag läste texten var den det enda jag kunde tänka på, världen runt omkring mig försvann.

Min tolkning av budskapet i novellen är att det är svårt att förstå varandra såvida man inte är i samma situation som den andra parten som man har svårt att förstå. I detta fall vill sonen åka ut i rymden, fadern är starkt emot detta och vill inte se sin son åka iväg. Sonen förstår inte varför fadern lägger sig i hans livsbeslut, varför det stör fadern att han åker iväg. Men i slutet måste han, trots sin egen motvilja, se sin son försvinna ut i galaxen. I det ögonblicket förstår han själv det som hans fader gick igenom när han lämnade honom.

 Jag tycker att slutet var väldigt bra, det knöt ihop säcken på ett snyggt sätt och det lämnade en tillfredsställande känsla i kroppen samt en del tankar om att man kanske borde byta perspektiv ibland för att förstå någon annan. Att man ibland måste sätta in sig själv i "Men tänk om JAG skulle..." situationer. Jag skulle vilja säga att slutet är det viktigaste för historien och novellens budskap. Utan de allra sista raderna skulle budskapet inte vara förståeligt.

 Som jag ser det skulle nästan vem som helst kunna läsa den här novellen och gilla den. Språket är en aning avancerat men om man istället kollar på själva handlingen är det ingen speciell genre. Visst, det

utspelar sig i rymden och allt är lite sci-fi, men det är väldigt lite som faktiskt är science fiction. Det är mest när man blir invigd i berättelsen, när han sätter scenen. Men själva berättelsen grundar sig på känslor och fader- son relationen.